Neutral…

image

Jag orkar FAN inte.
Ännu en drös läkare som inte tar mig seriöst för att jag inte sitter och gråter när de frågar mig saker.

När jag försökte ta livet av mig för ett par år sedan, så tyckte sköterskan på psykakuten att jag “verkade lugn”. Min kompis Sofia, som tog dit mig skällde ut dem och anmälde dem, och hon och mitt ex fick förklara (för psykvårdspersonal!) vad mental avtrubbning är. Och hur farligt det är. Hur det var det läskigaste de sett. Att jag var som en robot, helt utan livslust.

Här i Stockholm räknas jag som högriskpatient, dvs någon som måste kollas till, och jag ska få hembesök av mobila teamet över påsk för att de har stängt på mottagningen då. De ser mkt allvarligt på min historik, mitt mående och mitt självskadebeteende och håller noga koll.
Men det hjälper inte mig nu.

Läkarna i Malmö och Göteborg har förstört mitt liv. De har suttit och tittat bekymrat på mina färska ärr, noterat min halvering av vikt, noterat panikattacker där jag åkt ambulans, att jag blivit hemskickad från skolan av Studenthälsan, och de har skrivit ut medeciner till mig och sjukskrivit mig.

Men sen skriver de i journalen att jag haft “ett neutralt stämningsläge”.

Jag orkar FAN inte. Jag orkar inte att jag inte kan få CSN, inte avsluta min utbildning,  inte kan få a-kassa eller sjukpenning. Jag har jobbat hårt hela mitt liv, kämpat. Bidragit till samhället.  Men det räknas inte. De har tagit ifrån mig allt. All autonomi, frihet och hopp.

För att jag inte gråter? För att jag inte kan gråta längre. Då är jag tydligen neutral.

Jag ser ingen jävla lösning på någonting längre. Och mina föräldrar orkar inte hjälpa mig mer.

Jävla tur de har mig under hårdbevakning här…

Värde (lös).

Hela våra liv får vi lära oss att vi har ett värde.

Ett värde som påverkas av vad vi har att erbjuda. Vad vi har att erbjuda i form av kunskap, erfarenhet, kompetens, talang. Vad vi gör, vad vi arbetar med, vad vi tillför det samhälle som vi lever i. Ekonomiskt och praktiskt d.v.s.

Vad händer när det värdes tas ifrån en?
När en inte längre kan jobba, studera eller på annat sätt tillföra någonting. När en helt slutat att gynna samhället? När en bara är sjuk och trasig. Vad händer med ens värde då?

Och vad händer när en inte längre kan erbjuda någonting i gengäld för den kärlek eller vänskap som en får? Ens sociala värde. Ens värde som vän, syskon, barn, partner… när det försvinner. När kroppen förfaller och det yttre värdet en haft också rämnar.
Vad händer då?

Hur kan en INTE känna sig värdelös när en i alla mått mätt saknar ett faktiskt värde?

När alla sätt som samhället lärt en att mäta värde inte längre är skalor som en tillhör eller kan nå.
Hur ska jag kunna se något värde i migsjälv, när instans efter instans säger att jag saknar det? Ett värde.
Jag gynnar inte längre samhället. Jag är värdelös.

 

Psykvårdslogik: Gör det du inte kan så att du kan få hjälp med det du inte kan

Kontaktar psykvården (via mamma) för att jag behöver hjälp med min depression, ångest och telefonfobi.
“ja men ring till blahtiblah…”
Liksom. Ja, jag RINGER någon om det faktum att jag får en panikångestattack varje gång någon ringer mig eller jag försöker ringa. Tack.
Tack för hjälpen.

Även om jag kunde tvinga mig att ringa upp/svara så hade de inte fått mkt vettigt ur ett samtal där jag ligger och hyperventilerar och gråter och känner som att jag ska dö.

Att gå ut och åka någonstans är lättare,  men fortfarande svårt då det beror på dagsformen om jag ens kan hålla ögonkontakt eller prata utan att gråta.

Hur svårt är det att skicka ett Mail? Skriva recept på ångestdämpande så jag KAN ringa eller ta mug någonstans?
Nej, låt mig sitta här och må stadigt sämre, nu även då med enorma skuldkänslor, besvikelse och ångest över att jag inte kan göra något så “enkelt” som att ringa upp min psykolog.

Effekter och bieffekter

Dosdubbling.

Under min upptrappning har jag haft fördjävliga bieffekter. Illamående, yrsel, ataxi, ångest, huvudvärk, ljuskänslighet, ljudkänslighet, och ledvärk. Och nu ska jag då dubbla min dos.
Min psykolog ba “Ta helgen fri först och kör igång på Måndag”. Dvs visste hon att jag skulle få ett mindre helvete.

Är inne på dag två och gårdagen spenderade jag med att må illa, snubbla runt och ha extrem huvudvärk. Idag har jag knappt kunnat röra mig. ALLA leder värker. Sitter jag ner måste jag konstant byta ställning för lederna börjar göra ont. Samma när jag ligger. Så har sovit skitdåligt inatt och ser inte fram emot att somna ikväll.

Någon sa till mig “men ta inte medecinen då”.
Ja, alternativet är depression, dissociation, panikångestattacker, självskadebeteende, självmordstankar, hypomani, ätstörningar, tvångstankar och sömnstörningar.
Så… ja. Not so much an option. Utan jag får väl trucka på och se hur det blir sen när invänjningen är över och det har stabiliserats. En kan ju byta medecin, men det betyder utsättning (dvs rakt ner i en depression igen) och sen en ny insättningsperiod.
Pest, kolera eller malaria.

Skitliv.

Värst av allt är maktlösheten.

Jag hatar den.
Känslan att vara fast i en helvetets karusell, och inte kunna kliva av.
Kan bara klamra mig fast, helt maktlös, och vänta på vad som ska hända härnäst…

Hela mitt liv har jag kämpat för min autonomi. Jobbat hårt, sparat, jobbat mer, kämpat, brutit mig loss och kapat fjättringar.
Och nu har jag hamnat här.

Jag brast, utan skyddsnät, och allting rämnade. Jag har brustit innan, men då var jag inte själv. Jag var i tvåsamheter där jag hade råd och tid att brista. Någon annan fanns där att täcka upp, så att jag fick tid att läka och börja om. Så som jag också gjorde för dem, när jag kunde.

Men nu var jag själv. Och samhället har inte plats för en ensam, trasig människa. Samhället vill att den trasiga människan ska plocka upp sig själv. Ska styra upp, organisera, fylla i blanketter och boka möten. En människa som söker hjälp med att plocka upp sig… Nej, den ska plocka upp först. Sen kan någon hjälpa… Kanske.

Nu ligger jag här. Helt maktlös. För jag fick ingen hjälp. Jag fyllde inte i rätt blankett, jag bad inte om rätt behandling, jag ringde inte och krävde saker som jag inte ens visste att jag hade rätt till. Då; när jag låg i spillror.

9 månader av mitt liv har slitits bort, och med det även all medmänskligt bemötande, allt värde jag hade för samhället är borta. 

Nu ligger jag här i sopkorgen och vet inte vart jag är på väg.