Neutral…

image

Jag orkar FAN inte.
Ännu en drös läkare som inte tar mig seriöst för att jag inte sitter och gråter när de frågar mig saker.

När jag försökte ta livet av mig för ett par år sedan, så tyckte sköterskan på psykakuten att jag “verkade lugn”. Min kompis Sofia, som tog dit mig skällde ut dem och anmälde dem, och hon och mitt ex fick förklara (för psykvårdspersonal!) vad mental avtrubbning är. Och hur farligt det är. Hur det var det läskigaste de sett. Att jag var som en robot, helt utan livslust.

Här i Stockholm räknas jag som högriskpatient, dvs någon som måste kollas till, och jag ska få hembesök av mobila teamet över påsk för att de har stängt på mottagningen då. De ser mkt allvarligt på min historik, mitt mående och mitt självskadebeteende och håller noga koll.
Men det hjälper inte mig nu.

Läkarna i Malmö och Göteborg har förstört mitt liv. De har suttit och tittat bekymrat på mina färska ärr, noterat min halvering av vikt, noterat panikattacker där jag åkt ambulans, att jag blivit hemskickad från skolan av Studenthälsan, och de har skrivit ut medeciner till mig och sjukskrivit mig.

Men sen skriver de i journalen att jag haft “ett neutralt stämningsläge”.

Jag orkar FAN inte. Jag orkar inte att jag inte kan få CSN, inte avsluta min utbildning,  inte kan få a-kassa eller sjukpenning. Jag har jobbat hårt hela mitt liv, kämpat. Bidragit till samhället.  Men det räknas inte. De har tagit ifrån mig allt. All autonomi, frihet och hopp.

För att jag inte gråter? För att jag inte kan gråta längre. Då är jag tydligen neutral.

Jag ser ingen jävla lösning på någonting längre. Och mina föräldrar orkar inte hjälpa mig mer.

Jävla tur de har mig under hårdbevakning här…

Värde (lös).

Hela våra liv får vi lära oss att vi har ett värde.

Ett värde som påverkas av vad vi har att erbjuda. Vad vi har att erbjuda i form av kunskap, erfarenhet, kompetens, talang. Vad vi gör, vad vi arbetar med, vad vi tillför det samhälle som vi lever i. Ekonomiskt och praktiskt d.v.s.

Vad händer när det värdes tas ifrån en?
När en inte längre kan jobba, studera eller på annat sätt tillföra någonting. När en helt slutat att gynna samhället? När en bara är sjuk och trasig. Vad händer med ens värde då?

Och vad händer när en inte längre kan erbjuda någonting i gengäld för den kärlek eller vänskap som en får? Ens sociala värde. Ens värde som vän, syskon, barn, partner… när det försvinner. När kroppen förfaller och det yttre värdet en haft också rämnar.
Vad händer då?

Hur kan en INTE känna sig värdelös när en i alla mått mätt saknar ett faktiskt värde?

När alla sätt som samhället lärt en att mäta värde inte längre är skalor som en tillhör eller kan nå.
Hur ska jag kunna se något värde i migsjälv, när instans efter instans säger att jag saknar det? Ett värde.
Jag gynnar inte längre samhället. Jag är värdelös.

 

Effekter och bieffekter

Dosdubbling.

Under min upptrappning har jag haft fördjävliga bieffekter. Illamående, yrsel, ataxi, ångest, huvudvärk, ljuskänslighet, ljudkänslighet, och ledvärk. Och nu ska jag då dubbla min dos.
Min psykolog ba “Ta helgen fri först och kör igång på Måndag”. Dvs visste hon att jag skulle få ett mindre helvete.

Är inne på dag två och gårdagen spenderade jag med att må illa, snubbla runt och ha extrem huvudvärk. Idag har jag knappt kunnat röra mig. ALLA leder värker. Sitter jag ner måste jag konstant byta ställning för lederna börjar göra ont. Samma när jag ligger. Så har sovit skitdåligt inatt och ser inte fram emot att somna ikväll.

Någon sa till mig “men ta inte medecinen då”.
Ja, alternativet är depression, dissociation, panikångestattacker, självskadebeteende, självmordstankar, hypomani, ätstörningar, tvångstankar och sömnstörningar.
Så… ja. Not so much an option. Utan jag får väl trucka på och se hur det blir sen när invänjningen är över och det har stabiliserats. En kan ju byta medecin, men det betyder utsättning (dvs rakt ner i en depression igen) och sen en ny insättningsperiod.
Pest, kolera eller malaria.

Skitliv.

Värst av allt är maktlösheten.

Jag hatar den.
Känslan att vara fast i en helvetets karusell, och inte kunna kliva av.
Kan bara klamra mig fast, helt maktlös, och vänta på vad som ska hända härnäst…

Hela mitt liv har jag kämpat för min autonomi. Jobbat hårt, sparat, jobbat mer, kämpat, brutit mig loss och kapat fjättringar.
Och nu har jag hamnat här.

Jag brast, utan skyddsnät, och allting rämnade. Jag har brustit innan, men då var jag inte själv. Jag var i tvåsamheter där jag hade råd och tid att brista. Någon annan fanns där att täcka upp, så att jag fick tid att läka och börja om. Så som jag också gjorde för dem, när jag kunde.

Men nu var jag själv. Och samhället har inte plats för en ensam, trasig människa. Samhället vill att den trasiga människan ska plocka upp sig själv. Ska styra upp, organisera, fylla i blanketter och boka möten. En människa som söker hjälp med att plocka upp sig… Nej, den ska plocka upp först. Sen kan någon hjälpa… Kanske.

Nu ligger jag här. Helt maktlös. För jag fick ingen hjälp. Jag fyllde inte i rätt blankett, jag bad inte om rätt behandling, jag ringde inte och krävde saker som jag inte ens visste att jag hade rätt till. Då; när jag låg i spillror.

9 månader av mitt liv har slitits bort, och med det även all medmänskligt bemötande, allt värde jag hade för samhället är borta. 

Nu ligger jag här i sopkorgen och vet inte vart jag är på väg.

Bättre dagar och sämre dagar, men aldrig riktigt bra.

En sak folk aldrig riktigt verkar förstå, när det gäller bipolaritet, är att det är en kronisk sjukdom. Det går inte över eller botas.

En kan lära sig att hantera symptom och bygga upp ett fungerande liv runt sjukdomen. Men det finns liksom alltid där. En ÄR aldrig sin sjukdom säger många, men när det gäller personlighetsstörningar så påverkar det ju just också ens personlighet, humör och syn på världen.

Folk verkar ofta bli sårade, och ta det personligt, om jag mår dåligt eller har en dålig dag trots att vi umgås och jag säger att det är kul/mysigt/whatever. Liksom, grattis – du kan inte bota mig. Jag kan inte bli frisk på kommando. Jag kan ha “roligt” och må dåligt samtidigt.

För mig så ligger depressionen där som något slags normalläge. När det går ner i djupa depressioner så funkar ingenting. Sover i dygn (fast ingen riktig sömn, mer dvala), kan inte äta; gå upp, prata, leva.

Men i den där vardagliga dunkelheten så kan jag ändå ha dagar där jag kan vara social och få saker gjorda, och säkert verka helt ok för det otränade ögat. Men det är för att jag är van.  En lär sig liksom att bita ihop. Trots att varje gång pendeltåget kör över en bro så swishar det förbi en tanke om att hoppa. Så är det för mig varje dag. Ibland i år åt gången.

De få månader eller veckor, typ vartannat år, då jag faktiskt är symptomfri så ser folk mig som hyper. Som den typen av social och ohämmad som andra är på fyllan. För så är jag faktiskt.  Jag. De som känt mig sedan innan tonåren kan skriva under på det. Jävlar vilken unge jag var!

Och när hypomanin kickat in har folk varit helt: “Wow, gud vad du är driven. Hur kan du? Hur orkar du? FAN vad du är duktig! Shit, sover du aldrig,  hehe”. Nope. Eller ja, kanske en timme eller två. Mat? Ska en komma ihåg sånt? Jaja, skisamma. Varför är min puls helt rubbad? Kan inte sitta still för då kliar det i kroppen, under huden. Sex! Måste ha sex för att känna någon kontakt med något riktigt, nåt verkligt. Triljoner tankar som går i kors i 320km/h, tills ingen kan hänga med på vad jag pratar om eller skriver. Köper saker, flyttar, måste ha projekt, gärna tusen… Tills jag krashar. Då går det från toppen av toppar till bottnen av bottnar. På ett par dagar.

Låter det som något en utomstående kan fixa? Kan lösa? Kan bota? – Nej.

Jag vill inte det heller. Jag vill hänga med mina kompisar, gå ut och dansa, chatta, ringas vid, gå på fest. När jag orkar.  Allt det där är ljuspunkter. Men det ändrar inte att skuggan finns där.

Jag önskar att folk kunde förstå det. De är varken plåster eller medecin. De är vänner…