Funktion efter person?

image

Folk runt mig vet att jag är sjukskriven.  och de vet varför. Ändå blir de sura och irriterade när jag inte kan agera “friskt”.

De tror att bara för att jag är runt dem, med dem eller hos dem så mår jag på något sätt magiskt bättre.
Eller att de är något slags gyllende undantag, som gör att de inte tär på mig precis lika mkt som all annan social interaktion gör.

Det funkar inte så. Kemin i min hjärna bryr sig inte ett skit vart jag är, eller med vem.
Lika lite som att någon kan ha mer eller mindre lunginflammation beroende på vem de är med.

Jag får ibland avboka planer för att jag mår för dåligt. Jag kan ha en skitbra dag och sen ha den sämsta kvällen på flera veckor. Jag har noll kontroll.

“Bipolär depression med kraftig påverkan på livsföringen”. Extrem trötthet. Audio- och photosensitivitet. Apati. Ätstörningar.  Sömnstörningar. Och sen då biverkningarna från medecinerna.

Det här är inte någon stress-sjukskrivning där massage, bad, långa promenader eller mys med familj och vänner kan hjälpa. Visst kan allt sånt vara trevligt,  men det påverkar ju inte mitt mående speciellt mycket. Jag har samma mängd ångest ändå.

Folk kan se mig leka med min hund, och busa och skratta, och säkert tänka att jag nog mår bra den dagen.
Men det är väldigt ofta mest att jag gör det för hans skull. Och en del av det är ibland väldigt forcerat. Han är det finaste jag har och jag älskar honom över allt annat, men han kan inte heller laga mig.
Men han behöver leka, så då gör vi det. Och min psykolog har sagt att det är en bra och lagom nivå av att försöka tvinga sigsjälv att “vara glad”.

Dock är Altaïr det gyllene undantaget av social interaktion. När jag måste isolera mig från allt och alla, då är han den som får vara kvar. Den jag vill ha nära mig. Alltid.

Everything else must go.

Så sorry, men är du inte en fyrbent liten griskorv så gäller min sociala ångest även dig. Mitt behov av isolation gäller även från dig. Interaktion som dränerar mig gäller även den med dig. Min trötthet och orkeslöshet blur inte bättre av att vara med dig.
Oavsett hur mycket jag tycker om dig.

Advertisements

Värde (lös).

Hela våra liv får vi lära oss att vi har ett värde.

Ett värde som påverkas av vad vi har att erbjuda. Vad vi har att erbjuda i form av kunskap, erfarenhet, kompetens, talang. Vad vi gör, vad vi arbetar med, vad vi tillför det samhälle som vi lever i. Ekonomiskt och praktiskt d.v.s.

Vad händer när det värdes tas ifrån en?
När en inte längre kan jobba, studera eller på annat sätt tillföra någonting. När en helt slutat att gynna samhället? När en bara är sjuk och trasig. Vad händer med ens värde då?

Och vad händer när en inte längre kan erbjuda någonting i gengäld för den kärlek eller vänskap som en får? Ens sociala värde. Ens värde som vän, syskon, barn, partner… när det försvinner. När kroppen förfaller och det yttre värdet en haft också rämnar.
Vad händer då?

Hur kan en INTE känna sig värdelös när en i alla mått mätt saknar ett faktiskt värde?

När alla sätt som samhället lärt en att mäta värde inte längre är skalor som en tillhör eller kan nå.
Hur ska jag kunna se något värde i migsjälv, när instans efter instans säger att jag saknar det? Ett värde.
Jag gynnar inte längre samhället. Jag är värdelös.

 

Trigger

TRIGGER WARNING: self harm.

I was never a cutter, I am a burner.
For me steel glowing red, give me that rush others get from a razor. I love the whole process ; the burn, the numbness, the ache, the blistering, the long healing process and the open wounds – that I got to nurse for weeks. I have tattooed over the ones on my arms, but my legs look like a fucked up zebra.

I am really down in the dark place right now, grasping for straws to keep fighting.

And as I was making some food (which was a huge victory in itself), I accidentally burned my arm on a hot skillet.
So now I’ve been battling the urge to burn all night, desperately trying to keep busy.
Holy Shit, that triggered so much in me…

Effekter och bieffekter

Dosdubbling.

Under min upptrappning har jag haft fördjävliga bieffekter. Illamående, yrsel, ataxi, ångest, huvudvärk, ljuskänslighet, ljudkänslighet, och ledvärk. Och nu ska jag då dubbla min dos.
Min psykolog ba “Ta helgen fri först och kör igång på Måndag”. Dvs visste hon att jag skulle få ett mindre helvete.

Är inne på dag två och gårdagen spenderade jag med att må illa, snubbla runt och ha extrem huvudvärk. Idag har jag knappt kunnat röra mig. ALLA leder värker. Sitter jag ner måste jag konstant byta ställning för lederna börjar göra ont. Samma när jag ligger. Så har sovit skitdåligt inatt och ser inte fram emot att somna ikväll.

Någon sa till mig “men ta inte medecinen då”.
Ja, alternativet är depression, dissociation, panikångestattacker, självskadebeteende, självmordstankar, hypomani, ätstörningar, tvångstankar och sömnstörningar.
Så… ja. Not so much an option. Utan jag får väl trucka på och se hur det blir sen när invänjningen är över och det har stabiliserats. En kan ju byta medecin, men det betyder utsättning (dvs rakt ner i en depression igen) och sen en ny insättningsperiod.
Pest, kolera eller malaria.

Skitliv.

Värst av allt är maktlösheten.

Jag hatar den.
Känslan att vara fast i en helvetets karusell, och inte kunna kliva av.
Kan bara klamra mig fast, helt maktlös, och vänta på vad som ska hända härnäst…

Hela mitt liv har jag kämpat för min autonomi. Jobbat hårt, sparat, jobbat mer, kämpat, brutit mig loss och kapat fjättringar.
Och nu har jag hamnat här.

Jag brast, utan skyddsnät, och allting rämnade. Jag har brustit innan, men då var jag inte själv. Jag var i tvåsamheter där jag hade råd och tid att brista. Någon annan fanns där att täcka upp, så att jag fick tid att läka och börja om. Så som jag också gjorde för dem, när jag kunde.

Men nu var jag själv. Och samhället har inte plats för en ensam, trasig människa. Samhället vill att den trasiga människan ska plocka upp sig själv. Ska styra upp, organisera, fylla i blanketter och boka möten. En människa som söker hjälp med att plocka upp sig… Nej, den ska plocka upp först. Sen kan någon hjälpa… Kanske.

Nu ligger jag här. Helt maktlös. För jag fick ingen hjälp. Jag fyllde inte i rätt blankett, jag bad inte om rätt behandling, jag ringde inte och krävde saker som jag inte ens visste att jag hade rätt till. Då; när jag låg i spillror.

9 månader av mitt liv har slitits bort, och med det även all medmänskligt bemötande, allt värde jag hade för samhället är borta. 

Nu ligger jag här i sopkorgen och vet inte vart jag är på väg.

Bättre dagar och sämre dagar, men aldrig riktigt bra.

En sak folk aldrig riktigt verkar förstå, när det gäller bipolaritet, är att det är en kronisk sjukdom. Det går inte över eller botas.

En kan lära sig att hantera symptom och bygga upp ett fungerande liv runt sjukdomen. Men det finns liksom alltid där. En ÄR aldrig sin sjukdom säger många, men när det gäller personlighetsstörningar så påverkar det ju just också ens personlighet, humör och syn på världen.

Folk verkar ofta bli sårade, och ta det personligt, om jag mår dåligt eller har en dålig dag trots att vi umgås och jag säger att det är kul/mysigt/whatever. Liksom, grattis – du kan inte bota mig. Jag kan inte bli frisk på kommando. Jag kan ha “roligt” och må dåligt samtidigt.

För mig så ligger depressionen där som något slags normalläge. När det går ner i djupa depressioner så funkar ingenting. Sover i dygn (fast ingen riktig sömn, mer dvala), kan inte äta; gå upp, prata, leva.

Men i den där vardagliga dunkelheten så kan jag ändå ha dagar där jag kan vara social och få saker gjorda, och säkert verka helt ok för det otränade ögat. Men det är för att jag är van.  En lär sig liksom att bita ihop. Trots att varje gång pendeltåget kör över en bro så swishar det förbi en tanke om att hoppa. Så är det för mig varje dag. Ibland i år åt gången.

De få månader eller veckor, typ vartannat år, då jag faktiskt är symptomfri så ser folk mig som hyper. Som den typen av social och ohämmad som andra är på fyllan. För så är jag faktiskt.  Jag. De som känt mig sedan innan tonåren kan skriva under på det. Jävlar vilken unge jag var!

Och när hypomanin kickat in har folk varit helt: “Wow, gud vad du är driven. Hur kan du? Hur orkar du? FAN vad du är duktig! Shit, sover du aldrig,  hehe”. Nope. Eller ja, kanske en timme eller två. Mat? Ska en komma ihåg sånt? Jaja, skisamma. Varför är min puls helt rubbad? Kan inte sitta still för då kliar det i kroppen, under huden. Sex! Måste ha sex för att känna någon kontakt med något riktigt, nåt verkligt. Triljoner tankar som går i kors i 320km/h, tills ingen kan hänga med på vad jag pratar om eller skriver. Köper saker, flyttar, måste ha projekt, gärna tusen… Tills jag krashar. Då går det från toppen av toppar till bottnen av bottnar. På ett par dagar.

Låter det som något en utomstående kan fixa? Kan lösa? Kan bota? – Nej.

Jag vill inte det heller. Jag vill hänga med mina kompisar, gå ut och dansa, chatta, ringas vid, gå på fest. När jag orkar.  Allt det där är ljuspunkter. Men det ändrar inte att skuggan finns där.

Jag önskar att folk kunde förstå det. De är varken plåster eller medecin. De är vänner…