Paus

Hade glömt av bloggen helt.

För mkt som hänt i mitt liv. USA resa, nya medeciner (som funkar!) och nytt jobb. Allt är väldigt intensivt.

Har knappt tid att andas eller tänka. Upp halv 6, I säng, dödstrött, 22. Noll liv.

Men till helgen ska jag till min faster, och träffa mina kusiner. De i min släkt jag gillar, ser ut som och har saker gemensamt med. ❤

Kommer bli så najs.

Wanted!

Dead or alive!  (no, actually just alive. Preferably).

image

This boy right is missing from my life, and I want him back.
If found, please contact pehpsii@gmail.com

K tnx bai

Låt oss prata om acne!

image

Tja. Kan vi prata om det här med acne litegrann?
Varför är det så tabu och skambelagt?  Är det nåt skit som hänger kvar från när folk trodde att det berodde på smuts och dålig hygien, eller vad? Jag förstår inte.

I princip ALLA människor har, eller har haft, acne på någon nivå. Det kan vara ärftligt, hormonellt, orsakat av medeciner, allergier, värme, kyla, svett eller stress. Det finns massor av anledningar, men inga av dem kan hjälpas. 

Folk proppar i sig antibiotika, fräter huden med syramasker, tvättar sig med blekmedel och totalt misshandlar sigsjälv för att få bort det.
Och resten täcker över, sminkar över, redigerar bort (även jag gör dessa saker ibland). Alla försöker osynliggöra sin acne, vilket gör att vi alla sitter och känner oss ensamma med våra acneproblem.

“Problem”.

I allt detta snack om Body Positivity så glöms gärna acnen bort. Men faktum är att jag faktiskt aldrig tyckt att någon varit mindre attraktiv pga acne. Jag har aldrig reflekterat nåt speciellt över om det syns knottror under någons puder.  (Allt sånt där som jag själv oroar mig för att andra ska tänka om mig).

Kanske är det osynliggörandet som gör det så tabu? Kanske vi måste visa att ingen är helt jämn, slät och “flawless”.

Jag har ärftlig och hormonell acne, och just nu ännu värre än vanligt pga mina medeciner. Inget jag kan hjälpa och inget jag kan dölja. Och jag har massa ärr från gamla utbrott.

Och jag är lika snygg ändå!

Wtf…

I had dinner with my sister and our parents tonight, and we somehow got in to the topic of partners. 
All up in a discussion of how horribly my sister functions with moody dudes, and how I can’t deal with girls who can’t be sarcastic, we got to the issue of how I always fall for people who live far away from me.

And once we started going through it, I realized that only ONCE in my life have I fallen for a person who lived in the same town as I do.

I have had partners on other continents, in other countries, in other states and other cities. For for some fucking reason I can’t seem to find a single person near to where I live.

Wtf. What is up with that?
Ok, I do know that I have high standards and my heart is picky and I have trust issues. But still… You’d think I could find ONE person. But nope.

If I ever find myself liking someone, finding someone attractive, or crushing on a person – they are miles or continents away.
What kind of self-mutilation is this shit?

And When I got it pointed out I was like😐😐😐😐😐😐😐.
Because yep, I’m at it again. 😐😐😐😐😐😐😐😲😲😲😲😦😦😧😩

Omstart

I’m rebooting a lot of things lately.

Replaying all Assassins Creed games from the beginning, I rewatched Friends and now I’m rewatching Modern Family.
Re-reading comics I sort of forgot about, rekindled the friendship with my childhood bestie and reconsidering my body image.

All I need now is for the practical bits of my life to reboot and start working again.

Små vinster, stora förändringar.

Har levt i konstant töcken av ilska, irritation och krampaktigt fasthållande vid mitt tålamod och försök till sympati.
Alla som känner mig har sett det, märkt det; hur det påverkat mig och min hälsa. Dränerat mig totalt. Varje gång jag försökt säga ifrån har det blivit ett ännu värre tjafshelvete. Mer dränering.

Sen tog det liksom stopp. Jag var tvungen att komma bort. Att bo hos mina föräldrar nån vecka var bättre, men fortfarande inte riktigt det jag behövde.   Men att komma upp hit, till Stockholm, och få bo själv i en lägenhet. Shit! Lättnaden är enorm och kontrasten likaså.

Att kunna ha rent runt mig. Att kunna använda köket utan att behöva städa det först. Att ha en harmonisk hund som inte blir instängd, bortputtad, sliten i och skrikt på. Han kan gå runt, busa, vara valp. Han är en helt annan hund.
Och det i sin tur gör ju mig mer harmonisk.
Och jag har rutiner igen. Kan sova när jag vill (Oh, ironin i att ett hyreshus som är hyfsat lyhört ändå inte är någonstans i närheten av det slammer, klonkande i duschen och hälstampande jag blivit väckt av), kan ha frukostrutiner, duschrutiner, umgås med folk senare än klockan 22. Slippa utsättas för konstiga frågor, enormt slöseri (saker som slängs trots att de är fulldugliga, enorma åtgångar på alla sorters papper, tvättmaskin som går dygnet om), anklagelser, otacksamhet och gnäll. Slipoa bli behandlad som nån jävla chaufför och vaktmästare, helt utan tacksamhet när jag lagat och rensat och fixat.
Och lyxen i att kunna gå klädd hur jag vill (eller oklädd) utan att mötas av män i mitt hem. Sorry, not sorry, det är en trygghetsfråga för mig.

Och nu, med styrkan från att må lite bättre, så brast det. Tålamodet, min jävla snällhet och allt. Bam! Nu är det FAN nog.
Och det var det. Och klart det blev en massa motattacker. Kritik går inte att bara ta till sig, nejnej, måste kasta nåt orimligt tillbaka. Och där. DÄR. Där satt spiken i kistan.
Kontraktsbrott. Sedan en uppsägning på ogiltig grund. Hon försökte jävlas med mug, men fuckade upp totalt för sig själv istället.
Jag kollade upp lagen, ringde mina juristvänner och skrev till hyresnämnden. Och svaren jag fick var fucking fantastiska.

Jag kan gå på en månad, oavsett vad kontraktet säger. Hon kan överklaga, men lagen dömer alltid åt min, hyresgästens, fördel på denna punkt. Och när vi ändå är inne på lagar så verkar det som att hon brutit mot två till. “Ja, du har faktiskt tre separata ärenden här som du kan anmäla. Du måste bara  skriva en separat blankett för varje.” – sa tanten på Hyresnämnden.

Och då har jag inte ens gått i närheten av bidragsfusk och att hon brutit mot BRFs regler.

En del av mig hoppas nästan att hon tjafsar mer. Så jag får skickat in detta. Anmäla allt. Ge igen för hur jag utnyttjats.

Men jag vill FAN bara därifrån och slippa henne och allt som har med det stället att göra.

Men ja, det ligger i hennes nariga händer nu.