Rebus.

💩🔁🔀😐🔫

Lyckats hitta en emoji rebus som så vackert illustrerar mitt liv.

Samma skit, på repeat, fast i lite olika ordning varje runda. Och hur det känns.

Nöjd ändå. Bra sammanfattning.

Neutral…

image

Jag orkar FAN inte.
Ännu en drös läkare som inte tar mig seriöst för att jag inte sitter och gråter när de frågar mig saker.

När jag försökte ta livet av mig för ett par år sedan, så tyckte sköterskan på psykakuten att jag “verkade lugn”. Min kompis Sofia, som tog dit mig skällde ut dem och anmälde dem, och hon och mitt ex fick förklara (för psykvårdspersonal!) vad mental avtrubbning är. Och hur farligt det är. Hur det var det läskigaste de sett. Att jag var som en robot, helt utan livslust.

Här i Stockholm räknas jag som högriskpatient, dvs någon som måste kollas till, och jag ska få hembesök av mobila teamet över påsk för att de har stängt på mottagningen då. De ser mkt allvarligt på min historik, mitt mående och mitt självskadebeteende och håller noga koll.
Men det hjälper inte mig nu.

Läkarna i Malmö och Göteborg har förstört mitt liv. De har suttit och tittat bekymrat på mina färska ärr, noterat min halvering av vikt, noterat panikattacker där jag åkt ambulans, att jag blivit hemskickad från skolan av Studenthälsan, och de har skrivit ut medeciner till mig och sjukskrivit mig.

Men sen skriver de i journalen att jag haft “ett neutralt stämningsläge”.

Jag orkar FAN inte. Jag orkar inte att jag inte kan få CSN, inte avsluta min utbildning,  inte kan få a-kassa eller sjukpenning. Jag har jobbat hårt hela mitt liv, kämpat. Bidragit till samhället.  Men det räknas inte. De har tagit ifrån mig allt. All autonomi, frihet och hopp.

För att jag inte gråter? För att jag inte kan gråta längre. Då är jag tydligen neutral.

Jag ser ingen jävla lösning på någonting längre. Och mina föräldrar orkar inte hjälpa mig mer.

Jävla tur de har mig under hårdbevakning här…

Funktion efter person?

image

Folk runt mig vet att jag är sjukskriven.  och de vet varför. Ändå blir de sura och irriterade när jag inte kan agera “friskt”.

De tror att bara för att jag är runt dem, med dem eller hos dem så mår jag på något sätt magiskt bättre.
Eller att de är något slags gyllende undantag, som gör att de inte tär på mig precis lika mkt som all annan social interaktion gör.

Det funkar inte så. Kemin i min hjärna bryr sig inte ett skit vart jag är, eller med vem.
Lika lite som att någon kan ha mer eller mindre lunginflammation beroende på vem de är med.

Jag får ibland avboka planer för att jag mår för dåligt. Jag kan ha en skitbra dag och sen ha den sämsta kvällen på flera veckor. Jag har noll kontroll.

“Bipolär depression med kraftig påverkan på livsföringen”. Extrem trötthet. Audio- och photosensitivitet. Apati. Ätstörningar.  Sömnstörningar. Och sen då biverkningarna från medecinerna.

Det här är inte någon stress-sjukskrivning där massage, bad, långa promenader eller mys med familj och vänner kan hjälpa. Visst kan allt sånt vara trevligt,  men det påverkar ju inte mitt mående speciellt mycket. Jag har samma mängd ångest ändå.

Folk kan se mig leka med min hund, och busa och skratta, och säkert tänka att jag nog mår bra den dagen.
Men det är väldigt ofta mest att jag gör det för hans skull. Och en del av det är ibland väldigt forcerat. Han är det finaste jag har och jag älskar honom över allt annat, men han kan inte heller laga mig.
Men han behöver leka, så då gör vi det. Och min psykolog har sagt att det är en bra och lagom nivå av att försöka tvinga sigsjälv att “vara glad”.

Dock är Altaïr det gyllene undantaget av social interaktion. När jag måste isolera mig från allt och alla, då är han den som får vara kvar. Den jag vill ha nära mig. Alltid.

Everything else must go.

Så sorry, men är du inte en fyrbent liten griskorv så gäller min sociala ångest även dig. Mitt behov av isolation gäller även från dig. Interaktion som dränerar mig gäller även den med dig. Min trötthet och orkeslöshet blur inte bättre av att vara med dig.
Oavsett hur mycket jag tycker om dig.

Fan

image

Börjar falla in i gamla gängor igen.
Där jag ler och låtsas att allt är bra, när jag egentligen mår skit.

Undviker speglar som pesten och klär mig i så stora tröjor som möjligt men säger “hehe, en sväller ju upp runt ägglossning” när jag gradvis byggt upp detta självhat under flera veckor.
Och jag kan inte prata migsjälv ur det, och de som säger att jag duger har inte sett mig utan kläder på flera månader.

Skitmedeciner!
Gått upp i vikt, kan inte träna, har acne som en fjortis och mina handeksem slår nya rekord.
Vill slå sönder alla speglar. 

Men ja, jag hoppar inte från nån bro. Jag bara vill tyna bort.

Och jag vågar inte svara ärligt eller visa hur jag mår. Har redan börjat känna av hur folk backar undan. Hur de glider iväg, och jag orkar inte förlora fler personer som är betydelsefulla för mig.

Fan.

Skört.

Allt i mitt liv hänger på så sköra trådar.

Det krävs så lite för att allt ska rämna.
Jag är rädd för att bli glad över något, för jag vet att det kommer tas ifrån mig.

Jag kan aldrig slappna av. Måste hålla garden uppe.

Och för var dag, vecka, år som passerar försvinner mer glädjeämnen.

Lycka är bara inte gjord för mig.

Värde (lös).

Hela våra liv får vi lära oss att vi har ett värde.

Ett värde som påverkas av vad vi har att erbjuda. Vad vi har att erbjuda i form av kunskap, erfarenhet, kompetens, talang. Vad vi gör, vad vi arbetar med, vad vi tillför det samhälle som vi lever i. Ekonomiskt och praktiskt d.v.s.

Vad händer när det värdes tas ifrån en?
När en inte längre kan jobba, studera eller på annat sätt tillföra någonting. När en helt slutat att gynna samhället? När en bara är sjuk och trasig. Vad händer med ens värde då?

Och vad händer när en inte längre kan erbjuda någonting i gengäld för den kärlek eller vänskap som en får? Ens sociala värde. Ens värde som vän, syskon, barn, partner… när det försvinner. När kroppen förfaller och det yttre värdet en haft också rämnar.
Vad händer då?

Hur kan en INTE känna sig värdelös när en i alla mått mätt saknar ett faktiskt värde?

När alla sätt som samhället lärt en att mäta värde inte längre är skalor som en tillhör eller kan nå.
Hur ska jag kunna se något värde i migsjälv, när instans efter instans säger att jag saknar det? Ett värde.
Jag gynnar inte längre samhället. Jag är värdelös.

 

Psykvårdslogik: Gör det du inte kan så att du kan få hjälp med det du inte kan

Kontaktar psykvården (via mamma) för att jag behöver hjälp med min depression, ångest och telefonfobi.
“ja men ring till blahtiblah…”
Liksom. Ja, jag RINGER någon om det faktum att jag får en panikångestattack varje gång någon ringer mig eller jag försöker ringa. Tack.
Tack för hjälpen.

Även om jag kunde tvinga mig att ringa upp/svara så hade de inte fått mkt vettigt ur ett samtal där jag ligger och hyperventilerar och gråter och känner som att jag ska dö.

Att gå ut och åka någonstans är lättare,  men fortfarande svårt då det beror på dagsformen om jag ens kan hålla ögonkontakt eller prata utan att gråta.

Hur svårt är det att skicka ett Mail? Skriva recept på ångestdämpande så jag KAN ringa eller ta mug någonstans?
Nej, låt mig sitta här och må stadigt sämre, nu även då med enorma skuldkänslor, besvikelse och ångest över att jag inte kan göra något så “enkelt” som att ringa upp min psykolog.

Trigger

TRIGGER WARNING: self harm.

I was never a cutter, I am a burner.
For me steel glowing red, give me that rush others get from a razor. I love the whole process ; the burn, the numbness, the ache, the blistering, the long healing process and the open wounds – that I got to nurse for weeks. I have tattooed over the ones on my arms, but my legs look like a fucked up zebra.

I am really down in the dark place right now, grasping for straws to keep fighting.

And as I was making some food (which was a huge victory in itself), I accidentally burned my arm on a hot skillet.
So now I’ve been battling the urge to burn all night, desperately trying to keep busy.
Holy Shit, that triggered so much in me…