Skört.

Allt i mitt liv hänger på så sköra trådar.

Det krävs så lite för att allt ska rämna.
Jag är rädd för att bli glad över något, för jag vet att det kommer tas ifrån mig.

Jag kan aldrig slappna av. Måste hålla garden uppe.

Och för var dag, vecka, år som passerar försvinner mer glädjeämnen.

Lycka är bara inte gjord för mig.

Advertisements

Rerun

Playing all the Assassins Creed games over from the beginning again.
Watching Modern Family all over from season 1.

Starting over a lot of mental things as well.

Baby steps

Pass no judgement.

One thing I’ve heard from a lot of people in my day is that they feel safe in telling me things, because I don’t pass judgement.

It’s not 100% true, but I sincerely feel like I am not in a place to question or judge anyone for the choices they make, or how they choose to live their lives.
And I’m pretty jaded and hard to shock, and so far I haven’t been told anything that made me raise an eyebrow.

I guess that is why I tend to get to be my friend’s keeper of secrets.

I have bad days where I feel useless, but some days my good qualities get to resonate in me.

Självförtroende.

Det var ju självaste FAN vad det kan komma och gå.

När jag var yngre hade jag massvis med det. Herregud vad jag bara körde rakt på med allt, noll ångest.

Nu har jag bra dagar och vanliga dagar (dvs dåliga).
Laddar upp en selfie och gillar den. En timme senare får jag panik och vill ta bort den. 

I grund och botten så bryr jag ju mig inte om hur folk ser mig. Att det blir dåliga vinklar, jag gör en konstig min, etc etc. För det är ju mitt fejs. Uppenbarligen så ser jag ju ut så ibland.

Men nu kommer ångest och kryper hela jävla tiden. Vågar inte träffa folk jag vill träffa, för jag är rädd att de ska bli besvikna över att jag ser annorlunda ut än på internet.  Att det inte syns där att jag gått upp i vikt, tappat muskler, fått dålig hy (förbannade jävla medeciner).

Överlag bara rädd att folk ska bli besvikna. Rygga bort. Inte vilja vara med mig.

Jag vet att jag är bra inuti; smart, omtänksam rolig och snäll och har en, över lag, jävligt bra personlighet (om än lite knäpp och konstig), men jag är rädd att det yttre ska hålla folk från att se det.
Att det ska distrahera och överskugga. Att ingen ska vilja komma nära nog att se det.

“Don’t judge a book by its cover”.
Men alla gör ju det…

image

Dreams & Fears

I have dreamt such weird and intense things lately. Waking up feeling confused and stressed. So sleep dreams are not ranked very highly right now.

But my daydreams have gotten really vivid. I don’t know if it’s my meds or being on sick leave, and spending a lot of time just sitting or laying around, but I drift away very easily and for long periods of time.

Mostly diffuse things related to input: being a superheroine, being lost in a forest,  being an Assassin,  timetravelling.
But now other things are sneaking in. Just laying around cuddling someone, kissing, making out, going for walks.
I love that stuff. The little things. Closeness.
Meh.

Being a monogamous demisexual in todays hookup-culture is absolute shit.

Add to that being gay, having a picky heart and high standards and it gets worse.
And even if I DO find someone, flirting or hitting on someone is absolutely impossible for me these days.

My exes fucked me up properly. When people tell you something enough times, your mind starts treating it as the truth. So now I have this mental block telling me that it’s no use to pursue anyone,  because I’m too needy, too intense, too distant,  too messed up, too depressing, too introverted, too annoying, too talkative,  too loud, too weird and just a fucked up and tiresome person to be around.

And I’m terrified that one more person will tell me this and push me away.
Absolutely terrified.

Cause then I’ll know for sure that I will end up alone for the rest of my life.

Värde (lös).

Hela våra liv får vi lära oss att vi har ett värde.

Ett värde som påverkas av vad vi har att erbjuda. Vad vi har att erbjuda i form av kunskap, erfarenhet, kompetens, talang. Vad vi gör, vad vi arbetar med, vad vi tillför det samhälle som vi lever i. Ekonomiskt och praktiskt d.v.s.

Vad händer när det värdes tas ifrån en?
När en inte längre kan jobba, studera eller på annat sätt tillföra någonting. När en helt slutat att gynna samhället? När en bara är sjuk och trasig. Vad händer med ens värde då?

Och vad händer när en inte längre kan erbjuda någonting i gengäld för den kärlek eller vänskap som en får? Ens sociala värde. Ens värde som vän, syskon, barn, partner… när det försvinner. När kroppen förfaller och det yttre värdet en haft också rämnar.
Vad händer då?

Hur kan en INTE känna sig värdelös när en i alla mått mätt saknar ett faktiskt värde?

När alla sätt som samhället lärt en att mäta värde inte längre är skalor som en tillhör eller kan nå.
Hur ska jag kunna se något värde i migsjälv, när instans efter instans säger att jag saknar det? Ett värde.
Jag gynnar inte längre samhället. Jag är värdelös.

 

Musical chairs

Parkeringen där där jag bor är som en vuxenversion av hela havet stormar, eller “musical chairs”.

Där är typ 50 platser, och 100 parkeringstillstånd.  Hur de tänkte där vetefan, men så är det. På andra sidan gatan är vanliga parkeringsplatser. En kan stå där, men bara ett par dagar, och halva parkeringen måste vara tom för gatsopning på onsdagar, respektive torsdagar.
På boendeparkeringen får en stå hur länge en vill.

Så 100+ bilar fajtas över 50 platser.
Detta gör att när en väl har en plats (och speciellt en plats nära sin egen port) så ställs varje bilresa inför ett tungt avvägande kring om den är värd att förlora en plats för.

Så nu gör jag alla bilärenden före kl 15, så jag hinner före de som jobbar.

Yep. Västvärldsproblem.