Värst av allt är maktlösheten.

Jag hatar den.
Känslan att vara fast i en helvetets karusell, och inte kunna kliva av.
Kan bara klamra mig fast, helt maktlös, och vänta på vad som ska hända härnäst…

Hela mitt liv har jag kämpat för min autonomi. Jobbat hårt, sparat, jobbat mer, kämpat, brutit mig loss och kapat fjättringar.
Och nu har jag hamnat här.

Jag brast, utan skyddsnät, och allting rämnade. Jag har brustit innan, men då var jag inte själv. Jag var i tvåsamheter där jag hade råd och tid att brista. Någon annan fanns där att täcka upp, så att jag fick tid att läka och börja om. Så som jag också gjorde för dem, när jag kunde.

Men nu var jag själv. Och samhället har inte plats för en ensam, trasig människa. Samhället vill att den trasiga människan ska plocka upp sig själv. Ska styra upp, organisera, fylla i blanketter och boka möten. En människa som söker hjälp med att plocka upp sig… Nej, den ska plocka upp först. Sen kan någon hjälpa… Kanske.

Nu ligger jag här. Helt maktlös. För jag fick ingen hjälp. Jag fyllde inte i rätt blankett, jag bad inte om rätt behandling, jag ringde inte och krävde saker som jag inte ens visste att jag hade rätt till. Då; när jag låg i spillror.

9 månader av mitt liv har slitits bort, och med det även all medmänskligt bemötande, allt värde jag hade för samhället är borta. 

Nu ligger jag här i sopkorgen och vet inte vart jag är på väg.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s