Bättre dagar och sämre dagar, men aldrig riktigt bra.

En sak folk aldrig riktigt verkar förstå, när det gäller bipolaritet, är att det är en kronisk sjukdom. Det går inte över eller botas.

En kan lära sig att hantera symptom och bygga upp ett fungerande liv runt sjukdomen. Men det finns liksom alltid där. En ÄR aldrig sin sjukdom säger många, men när det gäller personlighetsstörningar så påverkar det ju just också ens personlighet, humör och syn på världen.

Folk verkar ofta bli sårade, och ta det personligt, om jag mår dåligt eller har en dålig dag trots att vi umgås och jag säger att det är kul/mysigt/whatever. Liksom, grattis – du kan inte bota mig. Jag kan inte bli frisk på kommando. Jag kan ha “roligt” och må dåligt samtidigt.

För mig så ligger depressionen där som något slags normalläge. När det går ner i djupa depressioner så funkar ingenting. Sover i dygn (fast ingen riktig sömn, mer dvala), kan inte äta; gå upp, prata, leva.

Men i den där vardagliga dunkelheten så kan jag ändå ha dagar där jag kan vara social och få saker gjorda, och säkert verka helt ok för det otränade ögat. Men det är för att jag är van.  En lär sig liksom att bita ihop. Trots att varje gång pendeltåget kör över en bro så swishar det förbi en tanke om att hoppa. Så är det för mig varje dag. Ibland i år åt gången.

De få månader eller veckor, typ vartannat år, då jag faktiskt är symptomfri så ser folk mig som hyper. Som den typen av social och ohämmad som andra är på fyllan. För så är jag faktiskt.  Jag. De som känt mig sedan innan tonåren kan skriva under på det. Jävlar vilken unge jag var!

Och när hypomanin kickat in har folk varit helt: “Wow, gud vad du är driven. Hur kan du? Hur orkar du? FAN vad du är duktig! Shit, sover du aldrig,  hehe”. Nope. Eller ja, kanske en timme eller två. Mat? Ska en komma ihåg sånt? Jaja, skisamma. Varför är min puls helt rubbad? Kan inte sitta still för då kliar det i kroppen, under huden. Sex! Måste ha sex för att känna någon kontakt med något riktigt, nåt verkligt. Triljoner tankar som går i kors i 320km/h, tills ingen kan hänga med på vad jag pratar om eller skriver. Köper saker, flyttar, måste ha projekt, gärna tusen… Tills jag krashar. Då går det från toppen av toppar till bottnen av bottnar. På ett par dagar.

Låter det som något en utomstående kan fixa? Kan lösa? Kan bota? – Nej.

Jag vill inte det heller. Jag vill hänga med mina kompisar, gå ut och dansa, chatta, ringas vid, gå på fest. När jag orkar.  Allt det där är ljuspunkter. Men det ändrar inte att skuggan finns där.

Jag önskar att folk kunde förstå det. De är varken plåster eller medecin. De är vänner…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s