That feeling…

…when you’re on your highest dose of meds, and you still feel like life is nothing more than a black void.

I feel like I have black, thick, sticky tar inside my chest. Pumping slowly and sluggishly though my veins.  Encapsulating my brain.
Kind of expecting my eyeballs to go black and my tears run like spilled oil down my face.

I fucking hate this.

Effekter och bieffekter

Dosdubbling.

Under min upptrappning har jag haft fördjävliga bieffekter. Illamående, yrsel, ataxi, ångest, huvudvärk, ljuskänslighet, ljudkänslighet, och ledvärk. Och nu ska jag då dubbla min dos.
Min psykolog ba “Ta helgen fri först och kör igång på Måndag”. Dvs visste hon att jag skulle få ett mindre helvete.

Är inne på dag två och gårdagen spenderade jag med att må illa, snubbla runt och ha extrem huvudvärk. Idag har jag knappt kunnat röra mig. ALLA leder värker. Sitter jag ner måste jag konstant byta ställning för lederna börjar göra ont. Samma när jag ligger. Så har sovit skitdåligt inatt och ser inte fram emot att somna ikväll.

Någon sa till mig “men ta inte medecinen då”.
Ja, alternativet är depression, dissociation, panikångestattacker, självskadebeteende, självmordstankar, hypomani, ätstörningar, tvångstankar och sömnstörningar.
Så… ja. Not so much an option. Utan jag får väl trucka på och se hur det blir sen när invänjningen är över och det har stabiliserats. En kan ju byta medecin, men det betyder utsättning (dvs rakt ner i en depression igen) och sen en ny insättningsperiod.
Pest, kolera eller malaria.

Skitliv.

Små vinster, stora förändringar.

Har levt i konstant töcken av ilska, irritation och krampaktigt fasthållande vid mitt tålamod och försök till sympati.
Alla som känner mig har sett det, märkt det; hur det påverkat mig och min hälsa. Dränerat mig totalt. Varje gång jag försökt säga ifrån har det blivit ett ännu värre tjafshelvete. Mer dränering.

Sen tog det liksom stopp. Jag var tvungen att komma bort. Att bo hos mina föräldrar nån vecka var bättre, men fortfarande inte riktigt det jag behövde.   Men att komma upp hit, till Stockholm, och få bo själv i en lägenhet. Shit! Lättnaden är enorm och kontrasten likaså.

Att kunna ha rent runt mig. Att kunna använda köket utan att behöva städa det först. Att ha en harmonisk hund som inte blir instängd, bortputtad, sliten i och skrikt på. Han kan gå runt, busa, vara valp. Han är en helt annan hund.
Och det i sin tur gör ju mig mer harmonisk.
Och jag har rutiner igen. Kan sova när jag vill (Oh, ironin i att ett hyreshus som är hyfsat lyhört ändå inte är någonstans i närheten av det slammer, klonkande i duschen och hälstampande jag blivit väckt av), kan ha frukostrutiner, duschrutiner, umgås med folk senare än klockan 22. Slippa utsättas för konstiga frågor, enormt slöseri (saker som slängs trots att de är fulldugliga, enorma åtgångar på alla sorters papper, tvättmaskin som går dygnet om), anklagelser, otacksamhet och gnäll. Slipoa bli behandlad som nån jävla chaufför och vaktmästare, helt utan tacksamhet när jag lagat och rensat och fixat.
Och lyxen i att kunna gå klädd hur jag vill (eller oklädd) utan att mötas av män i mitt hem. Sorry, not sorry, det är en trygghetsfråga för mig.

Och nu, med styrkan från att må lite bättre, så brast det. Tålamodet, min jävla snällhet och allt. Bam! Nu är det FAN nog.
Och det var det. Och klart det blev en massa motattacker. Kritik går inte att bara ta till sig, nejnej, måste kasta nåt orimligt tillbaka. Och där. DÄR. Där satt spiken i kistan.
Kontraktsbrott. Sedan en uppsägning på ogiltig grund. Hon försökte jävlas med mug, men fuckade upp totalt för sig själv istället.
Jag kollade upp lagen, ringde mina juristvänner och skrev till hyresnämnden. Och svaren jag fick var fucking fantastiska.

Jag kan gå på en månad, oavsett vad kontraktet säger. Hon kan överklaga, men lagen dömer alltid åt min, hyresgästens, fördel på denna punkt. Och när vi ändå är inne på lagar så verkar det som att hon brutit mot två till. “Ja, du har faktiskt tre separata ärenden här som du kan anmäla. Du måste bara  skriva en separat blankett för varje.” – sa tanten på Hyresnämnden.

Och då har jag inte ens gått i närheten av bidragsfusk och att hon brutit mot BRFs regler.

En del av mig hoppas nästan att hon tjafsar mer. Så jag får skickat in detta. Anmäla allt. Ge igen för hur jag utnyttjats.

Men jag vill FAN bara därifrån och slippa henne och allt som har med det stället att göra.

Men ja, det ligger i hennes nariga händer nu.

Värst av allt är maktlösheten.

Jag hatar den.
Känslan att vara fast i en helvetets karusell, och inte kunna kliva av.
Kan bara klamra mig fast, helt maktlös, och vänta på vad som ska hända härnäst…

Hela mitt liv har jag kämpat för min autonomi. Jobbat hårt, sparat, jobbat mer, kämpat, brutit mig loss och kapat fjättringar.
Och nu har jag hamnat här.

Jag brast, utan skyddsnät, och allting rämnade. Jag har brustit innan, men då var jag inte själv. Jag var i tvåsamheter där jag hade råd och tid att brista. Någon annan fanns där att täcka upp, så att jag fick tid att läka och börja om. Så som jag också gjorde för dem, när jag kunde.

Men nu var jag själv. Och samhället har inte plats för en ensam, trasig människa. Samhället vill att den trasiga människan ska plocka upp sig själv. Ska styra upp, organisera, fylla i blanketter och boka möten. En människa som söker hjälp med att plocka upp sig… Nej, den ska plocka upp först. Sen kan någon hjälpa… Kanske.

Nu ligger jag här. Helt maktlös. För jag fick ingen hjälp. Jag fyllde inte i rätt blankett, jag bad inte om rätt behandling, jag ringde inte och krävde saker som jag inte ens visste att jag hade rätt till. Då; när jag låg i spillror.

9 månader av mitt liv har slitits bort, och med det även all medmänskligt bemötande, allt värde jag hade för samhället är borta. 

Nu ligger jag här i sopkorgen och vet inte vart jag är på väg.

Bättre dagar och sämre dagar, men aldrig riktigt bra.

En sak folk aldrig riktigt verkar förstå, när det gäller bipolaritet, är att det är en kronisk sjukdom. Det går inte över eller botas.

En kan lära sig att hantera symptom och bygga upp ett fungerande liv runt sjukdomen. Men det finns liksom alltid där. En ÄR aldrig sin sjukdom säger många, men när det gäller personlighetsstörningar så påverkar det ju just också ens personlighet, humör och syn på världen.

Folk verkar ofta bli sårade, och ta det personligt, om jag mår dåligt eller har en dålig dag trots att vi umgås och jag säger att det är kul/mysigt/whatever. Liksom, grattis – du kan inte bota mig. Jag kan inte bli frisk på kommando. Jag kan ha “roligt” och må dåligt samtidigt.

För mig så ligger depressionen där som något slags normalläge. När det går ner i djupa depressioner så funkar ingenting. Sover i dygn (fast ingen riktig sömn, mer dvala), kan inte äta; gå upp, prata, leva.

Men i den där vardagliga dunkelheten så kan jag ändå ha dagar där jag kan vara social och få saker gjorda, och säkert verka helt ok för det otränade ögat. Men det är för att jag är van.  En lär sig liksom att bita ihop. Trots att varje gång pendeltåget kör över en bro så swishar det förbi en tanke om att hoppa. Så är det för mig varje dag. Ibland i år åt gången.

De få månader eller veckor, typ vartannat år, då jag faktiskt är symptomfri så ser folk mig som hyper. Som den typen av social och ohämmad som andra är på fyllan. För så är jag faktiskt.  Jag. De som känt mig sedan innan tonåren kan skriva under på det. Jävlar vilken unge jag var!

Och när hypomanin kickat in har folk varit helt: “Wow, gud vad du är driven. Hur kan du? Hur orkar du? FAN vad du är duktig! Shit, sover du aldrig,  hehe”. Nope. Eller ja, kanske en timme eller två. Mat? Ska en komma ihåg sånt? Jaja, skisamma. Varför är min puls helt rubbad? Kan inte sitta still för då kliar det i kroppen, under huden. Sex! Måste ha sex för att känna någon kontakt med något riktigt, nåt verkligt. Triljoner tankar som går i kors i 320km/h, tills ingen kan hänga med på vad jag pratar om eller skriver. Köper saker, flyttar, måste ha projekt, gärna tusen… Tills jag krashar. Då går det från toppen av toppar till bottnen av bottnar. På ett par dagar.

Låter det som något en utomstående kan fixa? Kan lösa? Kan bota? – Nej.

Jag vill inte det heller. Jag vill hänga med mina kompisar, gå ut och dansa, chatta, ringas vid, gå på fest. När jag orkar.  Allt det där är ljuspunkter. Men det ändrar inte att skuggan finns där.

Jag önskar att folk kunde förstå det. De är varken plåster eller medecin. De är vänner…