Paus

Hade glömt av bloggen helt.

För mkt som hänt i mitt liv. USA resa, nya medeciner (som funkar!) och nytt jobb. Allt är väldigt intensivt.

Har knappt tid att andas eller tänka. Upp halv 6, I säng, dödstrött, 22. Noll liv.

Men till helgen ska jag till min faster, och träffa mina kusiner. De i min släkt jag gillar, ser ut som och har saker gemensamt med. ❤

Kommer bli så najs.

Advertisements

Rebus.

💩🔁🔀😐🔫

Lyckats hitta en emoji rebus som så vackert illustrerar mitt liv.

Samma skit, på repeat, fast i lite olika ordning varje runda. Och hur det känns.

Nöjd ändå. Bra sammanfattning.

Facing my face.

I have such a hate/love relationship with my body, and especially my face.
There are things about it that I love, and then there are parts that I hate (and secretly feel that if they were fixed I would be a stunner).

Hate

image

1. My lazy eye.
2. High cheekbones is nice, but my cheekbone and cheek/chin shape makes it look like someone took a big bite out of my face.
3. The nose bump. And the weird ski-jump nosetip. My profile is TERRIBLE.
4. The bump on my chin. I got knocked by a horse and got a hairline fracture. When it healed it formed extra bone over it. So now I have a permanently uneven stupid chin.
And obviously I hate my acnescars and wrinkles, but not much to do about that.

Like

image

1. High cheekbones. It is the #1 thing I get compliments for. And they sprout freckles in the summer. (I love freckles)
2. My lips and my labret. Even though my lips are a bit unevenly shaped due to a scar on the inside of my lip that I got when I was assaulted a few years back. (the visible scar is fake).
3. My eyebrows. That is their unplucked shape. In the picture they’re shaded, but the shape is true.
4. My eyes. I used to hate my Gray/Green eyes, but now I love them. Also my pupils are different sizes. A side-effect from a laser surgery when my retina got a teare in it, but it still looks cool.
I also like my pale, blueish skintone. Paired with the sharp angles of my jawline and eyebrows it matches great with black and all kinds of cool pastel colors. And brightly colored hair.

So yeah, very split self-image.

Much like my battle between wanting to be really fit, skinny and deffed, but also wanting to sit on my ass, play videogames and live off hotdogs and peanut crisps…

Neutral…

image

Jag orkar FAN inte.
Ännu en drös läkare som inte tar mig seriöst för att jag inte sitter och gråter när de frågar mig saker.

När jag försökte ta livet av mig för ett par år sedan, så tyckte sköterskan på psykakuten att jag “verkade lugn”. Min kompis Sofia, som tog dit mig skällde ut dem och anmälde dem, och hon och mitt ex fick förklara (för psykvårdspersonal!) vad mental avtrubbning är. Och hur farligt det är. Hur det var det läskigaste de sett. Att jag var som en robot, helt utan livslust.

Här i Stockholm räknas jag som högriskpatient, dvs någon som måste kollas till, och jag ska få hembesök av mobila teamet över påsk för att de har stängt på mottagningen då. De ser mkt allvarligt på min historik, mitt mående och mitt självskadebeteende och håller noga koll.
Men det hjälper inte mig nu.

Läkarna i Malmö och Göteborg har förstört mitt liv. De har suttit och tittat bekymrat på mina färska ärr, noterat min halvering av vikt, noterat panikattacker där jag åkt ambulans, att jag blivit hemskickad från skolan av Studenthälsan, och de har skrivit ut medeciner till mig och sjukskrivit mig.

Men sen skriver de i journalen att jag haft “ett neutralt stämningsläge”.

Jag orkar FAN inte. Jag orkar inte att jag inte kan få CSN, inte avsluta min utbildning,  inte kan få a-kassa eller sjukpenning. Jag har jobbat hårt hela mitt liv, kämpat. Bidragit till samhället.  Men det räknas inte. De har tagit ifrån mig allt. All autonomi, frihet och hopp.

För att jag inte gråter? För att jag inte kan gråta längre. Då är jag tydligen neutral.

Jag ser ingen jävla lösning på någonting längre. Och mina föräldrar orkar inte hjälpa mig mer.

Jävla tur de har mig under hårdbevakning här…

Wanted!

Dead or alive!  (no, actually just alive. Preferably).

image

This boy right is missing from my life, and I want him back.
If found, please contact pehpsii@gmail.com

K tnx bai

CT-IV & Tomboy 4 ever! ❤

image

2010

image

2008

image

2006

image

2002

image

2001

Some people who’ve only seen me in my forced feminine period seem to have fun with claiming that the andro/butch thing is something that happened after I came out as gay (rather than bi). But those who’ve known me since high school know that this is a biiiig fat lie.

Just stumbled over a bunch of old photos and decided to rub the wrong in their faces. But the ACTUAL reason these photos are funny is my shoes.

I have had the same shoes for 18 years. Well, the same exact model if Globe’s – CT IV. Grey/white, blue/white x 2 and now grey/white again. 18 years – 4 pairs of shoes. Okay, so they have pretty much crumbled off my feet cause I’ve worn them to death, but still.

image

My new babies (a limited edition retro release) are so white, that it hurts my eyes. ❤

image

My old babies are not so white no more. But I still wish I could fix the soles on them and wear them some more. 😝

Låt oss prata om acne!

image

Tja. Kan vi prata om det här med acne litegrann?
Varför är det så tabu och skambelagt?  Är det nåt skit som hänger kvar från när folk trodde att det berodde på smuts och dålig hygien, eller vad? Jag förstår inte.

I princip ALLA människor har, eller har haft, acne på någon nivå. Det kan vara ärftligt, hormonellt, orsakat av medeciner, allergier, värme, kyla, svett eller stress. Det finns massor av anledningar, men inga av dem kan hjälpas. 

Folk proppar i sig antibiotika, fräter huden med syramasker, tvättar sig med blekmedel och totalt misshandlar sigsjälv för att få bort det.
Och resten täcker över, sminkar över, redigerar bort (även jag gör dessa saker ibland). Alla försöker osynliggöra sin acne, vilket gör att vi alla sitter och känner oss ensamma med våra acneproblem.

“Problem”.

I allt detta snack om Body Positivity så glöms gärna acnen bort. Men faktum är att jag faktiskt aldrig tyckt att någon varit mindre attraktiv pga acne. Jag har aldrig reflekterat nåt speciellt över om det syns knottror under någons puder.  (Allt sånt där som jag själv oroar mig för att andra ska tänka om mig).

Kanske är det osynliggörandet som gör det så tabu? Kanske vi måste visa att ingen är helt jämn, slät och “flawless”.

Jag har ärftlig och hormonell acne, och just nu ännu värre än vanligt pga mina medeciner. Inget jag kan hjälpa och inget jag kan dölja. Och jag har massa ärr från gamla utbrott.

Och jag är lika snygg ändå!

Funktion efter person?

image

Folk runt mig vet att jag är sjukskriven.  och de vet varför. Ändå blir de sura och irriterade när jag inte kan agera “friskt”.

De tror att bara för att jag är runt dem, med dem eller hos dem så mår jag på något sätt magiskt bättre.
Eller att de är något slags gyllende undantag, som gör att de inte tär på mig precis lika mkt som all annan social interaktion gör.

Det funkar inte så. Kemin i min hjärna bryr sig inte ett skit vart jag är, eller med vem.
Lika lite som att någon kan ha mer eller mindre lunginflammation beroende på vem de är med.

Jag får ibland avboka planer för att jag mår för dåligt. Jag kan ha en skitbra dag och sen ha den sämsta kvällen på flera veckor. Jag har noll kontroll.

“Bipolär depression med kraftig påverkan på livsföringen”. Extrem trötthet. Audio- och photosensitivitet. Apati. Ätstörningar.  Sömnstörningar. Och sen då biverkningarna från medecinerna.

Det här är inte någon stress-sjukskrivning där massage, bad, långa promenader eller mys med familj och vänner kan hjälpa. Visst kan allt sånt vara trevligt,  men det påverkar ju inte mitt mående speciellt mycket. Jag har samma mängd ångest ändå.

Folk kan se mig leka med min hund, och busa och skratta, och säkert tänka att jag nog mår bra den dagen.
Men det är väldigt ofta mest att jag gör det för hans skull. Och en del av det är ibland väldigt forcerat. Han är det finaste jag har och jag älskar honom över allt annat, men han kan inte heller laga mig.
Men han behöver leka, så då gör vi det. Och min psykolog har sagt att det är en bra och lagom nivå av att försöka tvinga sigsjälv att “vara glad”.

Dock är Altaïr det gyllene undantaget av social interaktion. När jag måste isolera mig från allt och alla, då är han den som får vara kvar. Den jag vill ha nära mig. Alltid.

Everything else must go.

Så sorry, men är du inte en fyrbent liten griskorv så gäller min sociala ångest även dig. Mitt behov av isolation gäller även från dig. Interaktion som dränerar mig gäller även den med dig. Min trötthet och orkeslöshet blur inte bättre av att vara med dig.
Oavsett hur mycket jag tycker om dig.

Andrahandsvärde

Det finns fan ingen sämre känsla än att aldrig vara #1.
Att alltid vara någons andra, tredje eller sämre val.
Alla har redan en bästis. Alla är tagna och jag förblir en sidonummer.

De jag får nära försvinner efter ett tag. Och den värsta känslan jag vet är när de börjar glida iväg. När de sakta men säkert försvinner längre och längre bort.

Det gör ondare i hjärtat än när någon gör slut med mig.

När folk tröttnar.